• Jan Fröjdman

Digitalisering för identifikation

Under mer än fyra årtionden det förra århundradet fotograferade jag och min hemfamilj relativt mycket. Vi framkallade också själva våra svartvita filmer och gjorde mörkrumsarbete för att få fram bilderna på fotopapper. De tre sista årtiondena fotograferade vi med kinofilm eller dia vilket fortsatte också några år in på detta århundrade innan digital fotograferingen tog över. Det är övervägande släkt, familj och resor som har varit föremål för fotograferandet. Det konstnärliga värdet på materialet har inte varit det viktigaste. Det kom med i bilden först genom det digitala fotograferandet.


Den senaste tiden har jag kännt ett behov att registrera innehållet för alla dessa negativ- och diafilmer. Kanske det är ett behov att i bild memorera det förflutna för familjen och eftervärlden. Innehållet på diabilderna som finns i diakasetter har jag redan tidigare gjort register på. Jag har tittat på bilderna, ålderbestämt dem och skrivit beskrivande sökord i mitt digitala register för varje diakasett (word/pdf document).


Situationen för färgnegativ filmerna har varit lite mer krånglig. Det har gått med oss som det säkert har gjort för många, att när man fått sina färgfilmer framkallade i affären så förblir fotografierna med negativen kvar i den påse man fått i affären. Dessa har sedan lagrats i någon pafflåda oftast utan datum. Därtill har fotografierna kanske visats för släkten och sedan hamnat i fel påse när de lagts tillbaka. Ett totalt kaos med andra ord.


För att råda bot på detta har jag nu under ett par kalenderveckor digitaliserat färgnegativen för identifikation. Det har varit fråga om ca. 140 kinofilmer. Jag har använt den ställning för avfotografering av negativ som jag beskrev i min tidigare blog. Jag använder alltså smarttelefonens kamera och avfotograferar bakbelysta negativ. Sedan inverterar jag bilderna för att ta fram färgerna. Jag använder mig av följande rutiner. Jag tar fram en godtycklig filmpåse, avfotograferar alla negativbilder och överför dem till min dator och lägger i en mapp. De avfotograferade negativen lägger jag sedan i inköpta pergamin blad. Bladen ger jag ett tillfälligt ordningsnummer och lägger dem i en pärm.


För att invertera färgnegativen provade jag mig fram med olika inverterings rutiner i Photoshop. Det visade sig att då min smarttelefon har automatisk vitbalans justering, att negativen fick varierande gulhetsgrad som sedan som inverterade bilder gav tämligen felaktiga färger. Då jag inte ville använda manuell finkontroll för varje enskild bild, så provade jag mig fram med några olika rutiner. Efter invertering ingick funktioner som t.ex “Curves” justering för att neutralisera färgnegativens orange ton men också “Auto Color “ för att programmet skulle hitta rätta färger. Till sist drog jag ned på “Saturation” för jag visste att den automatiska rutinen inte skulle återge färgerna på ett naturligt sätt. Efter detta förminskade jag bilderna med 50% och lagrade dem med överskrivning på samma namn. Dessa rutiner lagrade jag som “Actions” i Photoshop, d.v.s som lagrade automatiska rutiner som startar bara man trycker på en knapp. Denna metod anser jag som den bekvämaste och snabbaste. Att invertera och lagra ett fotografi tar bråkdelen av en sekund. Jag använder alltså inte några färdiga negativ-appar i smarttefefonen som det finns ett mångfald av.


Efter att jag avfotograferat alla färgnegativ så är de nu prydligt placerade i pergamin blad med tillfällig numrering på bladen och lagda i pärmar. Och i datorn finns det mappar med samma numrering. Därpå följde registrering av innehållet.


Registreringen gjorde jag i en excel-tabell i tre kolumner. Den första med de tillfälliga ordningsnumret på pergaminbladen, den andra med uppskattat datum och den tredje med beskrivande sökord av innehållet i negativet. Ålderbestämningen var ganska knepig och låg ofta på den nivån att jag räknade hur många ljus som det fanns i födelsedags tårtan. Eller då barnen var riktigt små så kunde jag ungefärligen uppskatta vilket år det var fråga om. För visa händelser eller tävlingar som jag varit med om så kunde jag hitta rätt årtal med att söka på internet . Alltså ett detektivarbete som i visa fall enbart gav ett uppskattat årtal. Efter att jag gjort all åldersbestämning och skrivit alla sökorden så sorterade jag tabellen enligt datum kolumnen. Sedan skapade jag en ny kolumn i tabellen. Den kolumnen gav jag ordningsnummer med stigande värde. Efter detta gav jag pergaminbladen nya ordningsnummer enligt den nyskapade kolumnen och ordnade om bladen i mapparna enligt det. Slutresultatet är att negativ pergaminbladen nu ligger i ungefärligen rätt datum ordning. Jag gav också mapparna i datorn nya ordningsnummer enligt de nya numren på pergaminbladen.



Bild 1. Exemel på registertabell över pergamin blad innehållande färgnegativ.

Tre kolumner: ordningsnummer, datum och beskrivande sökord för innehållet


Jag måste nu nämna att kvaliteten på de avfotograferade bilderna inte är så hög, men det har inte heller varit deras främsta uppgift. Deras enda uppgift är att de lätt och smidigt kan sökas fram med sökord och betraktas för identifikation. Det skapade registret förvaras i olika format, excel, pdf och utskrivet på papper som förvaras i samma mappar som negativen. Det skall nu vara lätt att hitta alla guldkorn bland de gamla negativen för vidare behandling!



Bild 2. Exempel på snabb avfotografering av negativfilm med mobiltelefon och invertering av färger. Fotografi av Rådhustorget i Borgå taget från ballong år 1996.


På 60- och 70- talet så fotograferade vi med systemkamera eller kvalitetskamera med fasta objektiv. Men på 80- och 90- talet så var det främst poketkameror vi använde. Men hur some helst, kvalitetskamera eller poket så är kinofilm bilderna betydligt mjukare i konturerna än vad de är med moderna digitala kameror. Det är därför som jag med speciellt intresse försökt experimentera fram några metoder att utan att överskärpa göra gamla fotografier skarpare. Eller ge en illusion om att de är skarpa. Mitt mål är att ett fotografi utskrivet i 13x18cm storlek skall ha samma kvalite och skärpa som om det skulle vara utskrivet av ett modernt digital foto. Jag är nu ganska nära det målet.


Jag börjar med att skanna negativet med relativt hög resolution. Jag har använt 3200 dpi resolution i min gamla flatbädds trokänare. Det ger ca. 14 Mpixels bilder. Programvaran för skanner tar ganska bra bort dammpartiklarna utan att förvränga bildens innehåll. Jag justerar sedan manuellt kurvan i histogrammet så att inte mörka eller ljusa toner skärs bort. Programvaran avger också en tämligen bra vitbalans som sedan kan finjusteras i bildbehandlingen.


Efter att jag hämtat in fotografiet i photoshop så minskar jag först på bruset i bilden med användande av en beprövad plugin. Bilden innehåller både filmens grovkornighet samt digitalt brus som uppkommit när man skannat bilden. Om utgången har varit ett alldeles för mörkt foto så kan tillkomsten av digitalt brus vara påtaglig. Men jag skapar en brusprofil från ett homogent parti av bilden som sedan används för behandlingen. Resultatet är en ännu mjukare bild än orginalet men med mindre brus. Men brusreduceringen är nödvändig för att man inte skall skärpa upp bruset vid fortsatt behandling.


Att skärpa en skannad kinofilm bild skiljer sig mycket från den man är van vid med digitala bilder. Skillnaden är den att alla konturer är mjuka i kinofilmerna. Som regel gäller att det är lättare att skärpa en bild om man lite minskar på resolution. Men jag vill inte minska resolutionen på de skannade bilderna. Så jag maskerar konturlinjerna i photoshop och applicerar skärpningen enbart på konturerna. Jag blandar två separata metoder med valbar procentuell fördelning. I den första låter jag photoshop hitta konturlinjerna automatiskt (Find edges) och gör en maskeringsmask av dessa. Sedan gör jag två efterföljande sk. “Highpass” skärpningar med två olika värden på radien. Den andra metoden går ut på att jag tillfälligt förminskar en separate layer kopia till 50% och söker upp alla konturer (Find edges). Sedan ökar jag kontrasten med levels-verktyget för de maskerade konturerna och uppförstorar de maskerade konturerna med 200% till orginal storlek. Sedan blandar jag synligheten av de här två metoderna så att det behagar ögat. Resultatet ger en förvånandsvärt bra illusion av skarpare bilder samtidigt som de andra partierna än konturerna bibehåller en låg brusnivå.



Bild 3. Exempel på skannad färgfilm från år 1996 efter bildbehandling och skärpning.

(Rådhustorget i Borgå taget från ballong)


Och pricken på i-et är att jag skriver ut det skannade fotografiet i t.ex 13x18cm storlek med min nyinförskaffade A3+ bläckskrivare av senaste model. En verklig fröjd för ögat att betrakta ett gammalt fotografi som om det vore taget med modernare teknik. Och baktanken med allt detta är att jag har för avsikt att göra fotoalbum med fotografier som är större än “kymppikuvat” och som har betydligt bättre kvalitet än de foton som man får i fotoaffären. Av dessa bilder skapar jag sedan album som lämpligen kan ges som födelsedagspresenter för närfamiljen. Så bidrar bilderna hoppeligen till att förstärka det visuella minnet. Men psss..., berätta inte det här för dem...

44 katselukertaa0 kommenttia

Viimeisimmät päivitykset

Katso kaikki

Kamera -67 ry.. 

Kokouspaikka:

Segerstrålen kabinetti

Kultturitalo Grand

Piispankatu 28

06100 Porvoo

S-posti: kamera67@gmail.com

IBAN: FI32 4050 1050 0228 95

Jäsenmaksu 20€/vuosi

Copyright © Kamera -67